”Med de klassiska bankerna som alla känner till var jag ärligt talat inte nöjd. De är dammiga och krångliga. Vivid är modernt, digitalt, snabbt, otroligt snabbt. Därför började jag, och därför har jag stannat.”
Henoch Förster, grundare och vd, Bolzplatzkind
Vinden ovanför hans mammas lägenhet i Hamburg doftar fortfarande trä. Henoch Förster kommer tillbaka då och då, som grundare gör när de behöver minnas var verksamheten började. För tio år sedan packade han t-shirts för hand mellan dussintals kartonger staplade fem och sex i höjd och bar dem femhundra meter till posten. Märket hette Bolzplatzkind, och nästan ingen hade hört talas om det. I dag har omkring sjuttio kunder i Tyskland tatuerat in loggan för alltid, och märket säljer fotbollsinspirerad streetwear från ett litet huvudkontor i centrala Hamburg.
Tio år senare är märket större än grundaren, och det, säger Förster, är hela poängen.
Ett namn som skrevs en regnig söndag i Bamberg
Henoch Förster borde ha pluggat. I stället satt han en regnig söndagseftermiddag i ett universitetsrum i Bamberg i Bayern och skrev en text om Bolzplatz, de lappiga, inhägnade planer som tyska fotbollsbarn växer upp på. Ordet Bolzplatzkind, ”barn från Bolzplatz”, kom ur den texten. Han googlade det för att se om någon hade använt det. Ingen hade det. Han lade ut texten på Facebook. Folk gillade den. Det fanns ingen produkt, ingen logga, ingen butik. Bara ett ord och en berättelse.
Det tog honom ungefär ett och ett halvt år att ta steget från ”det här vore ett bra ord” till ”det här borde stå på en t-shirt”. Han lanserade Bolzplatzkind den 1 september 2015, och webbplatsen och alla hans sociala kanaler gick live samma dag. Enligt honom själv hade han letat: en första utbildning som han påbörjade och hoppade av, sedan en lärlingsutbildning, sedan en andra utbildning. Bolzplatzkind var ögonblicket då letandet tog slut.
”Att göra sin hobby till sitt yrke är den bästa känsla man kan ha. Vi fotbollsspelare drömde alla om att bli proffs. De flesta av oss lyckades inte. Inte jag heller. Men i dag kan jag säga att jag försörjer mig på fotboll. Det är en dröm.”
Henoch Förster, grundare och vd, Bolzplatzkind
Loggan som ingen designade med flit
Bolzplatzkinds logga är så enkel att de flesta tror att den var genomtänkt från första dagen. Det var den inte. Försters ursprungliga idé var att sätta ordet på tre rader, Bolz / Platz / Kind, som ett bokomslag. Hans dåvarande flickvän sa att det inte fungerade. Han lyssnade.
Sedan kom regnet i Berlin. Han blev överraskad av ett 20 minuter långt skyfall på en innergård och smet in i närmaste butik, en glasögonbutik, för att vänta ut det. Försäljaren, som studerade konst och design, lyssnade på hans idé om varumärket och pekade på det självklara som han inte hade sett: de lodräta strecken i B och D var redan två målstolpar som bara väntade. ”Använd strecken på utsidan av B och D”, föreslog hon. ”Dra upp dem (det är stolparna) och lägg ribban överst. Då har du ett mål.”
Han gick hem, sov dåligt (”riktiga mardrömmar om loggor, inget skämt”) och ritade den nästa morgon. Punkten efter ordet fick stå kvar, den var redan en del av logotypen. Nu fungerar den också som en boll som går utanför målet. Det är den delen Förster gillar mest.
”Tre av hundra tror att det står ’Bolzplatzkino’ och att det är en bioduk. De blir förhoppningsvis inte mina kunder. En fotbollsspelare känner genast igen målet, och bollen, som i det här fallet går bredvid. För Bolzplatzkind är inte alltid perfekt. Livet är inte alltid perfekt.”
Henoch Förster, grundare och vd, Bolzplatzkind
Streetwear, inte sportkläder, och skillnaden spelar roll
Det är frestande att kalla Bolzplatzkind ett fotbollsmärke och nöja sig där. Förster rättar dig. Kläderna är inte till för planen. De är streetwear, för resten av veckan, den del av livet där du vill gå in på ett kafé och diskret visa vilken sorts person du är. ”Det handlar om att utanför planen, i vardagen, visa: jag är fotbollsspelare, jag kommer från Bolzplatz. Jag är en viss typ av person, och det är det jag vill uttrycka.”
Kunden är tydlig och specifik: någon som växte upp på en grusplan, som vet hur det är att spela i regn eller lera och som har en viss Understatement i hur hen klär sig. Storsäljarna är svarta, vita och grå. Bolzplatzkind säljer även färgglada plagg, men basplaggen säljer bäst, säsong efter säsong, vilket Förster tolkar som ett ganska tydligt besked om vilka hans kunder är.
Materialen är viktiga för honom. Rättvisemärkt där det går. Ekologisk bomull där leverantören erbjuder det. Återvunnen polyester där det inte finns. Han är, med egna ord, inte ideologisk (han vägrar inte sälja något som inte finns i en ekologisk version), men valet är medvetet. ”Det har varit viktigt för mig ända sedan jag grundade märket 2015”, säger han. ”Det är en del av märkets filosofi och karaktär.”
Så byggs ett varumärke på riktigt: av andra människor
Vissa grundare pratar om gemenskap som en marknadsföringskanal. Förster pratar om den som det som byggde märket från början. ”Man kan inte bygga ett varumärke ensam. Folk säger ’wow, det här kom du på’. Visst. Men den som faktiskt utvecklar ett varumärke är gemenskapen. Utan gemenskapen finns inget varumärke, det har inget värde.”
Han lägger ut inlägg varje dag och har gjort det i tio år. Den tidiga publiken byggde han upp genom att dela kundernas bilder vid en tid då ingen annan gjorde det. ”Det spelade ingen roll om bilden var pixlig. Jag ville ge de här personerna en scen: att bli sedda som ett Bolzplatzkind.” Det tidiga lyftet kom från gemenskapen som hyllade sig själv, och märket var linsen.
”Det känns fortfarande overkligt. När någon skickar en bild och säger ’jag har tatuerat in din logga’ känner jag mig nästan skyldig. Typ, vad har du gjort? Nu står jag i skuld till dig.”
Henoch Förster, grundare och vd, Bolzplatzkind
Två milstolpar visade honom att märket hade tagit steget in i den breda kulturen. Den första var en mobil full av skärmdumpar från vänner efter att Daniel Aminati bar en av hans tröjor i TAFF på ProSieben. ”Hallå, ditt märke syns på Pro7.” Beställningarna kom samma kväll. Den andra var när han såg Marco Reus, då BVB:s stjärnskott och tysk landslagsspelare, i en Bolzplatzkind-tröja. ”Jag var tvungen att sätta mig ner. Jag blev lite tårögd. Jag är en person som tar en milstolpe i taget och stannar sällan upp för att fira. Men det var ett ögonblick då jag tänkte: ja, du har faktiskt åstadkommit något.”
Den tydligaste signalen är vad vissa kunder har gjort med sin hud. Omkring sjuttio personer har tatuerat in Bolzplatzkinds logga för alltid. ”Det känns fortfarande overkligt. När någon skickar en bild och säger ’jag har tatuerat in din logga’ känner jag mig nästan skyldig. Typ, vad har du gjort? Nu står jag i skuld till dig.” De dagar då arbetet med sociala medier kändes outhärdligt (och sådana dagar fanns, runt det fjärde året, då han på allvar funderade på att sluta) var det de kunderna som fick honom att fortsätta.
Ursprung: oviktigt. Prestation: allt.
Om Bolzplatzkind har en trosbekännelse sammanfattar Förster den på en rad: ”Ursprung spelar ingen roll, språk spelar ingen roll, det är prestationen som räknas.” Han menar det både geografiskt och socialt. Planen, och de tänkta linjerna runt den, var platsen där världens problem tog slut. ”Det spelade ingen roll var någon kom ifrån. Oavsett om du kom från en byggarbetsplats eller en bank: på fotbollsplanen är alla lika. Det handlar om din prestation.”
Översatt till företagande gäller samma lärdom. ”Självförtroende, mod och uthållighet är avgörande för att driva företag, inte bara bra att ha, avgörande. Du behöver känsla för marknaden och för människor. Sedan behöver du mod, eftersom misslyckandet finns med i bilden från första dagen, särskilt om du syns på sociala medier. Och sedan kommer det stormar (i ordets rätta bemärkelse, inklusive drev på nätet), och då måste du ta dig igenom dem och fortsätta tro på dig själv.”
När motivationen tar slut, säger Förster, är det enda som fyller tomrummet disciplin, samma disciplin som fick honom att gå tillbaka till Bolzplatz nästa dag, och dagen därpå, för att lära sig ett trick till.
”Disciplin är otroligt viktigt, även på Bolzplatz, hur sorglöst det än låter. Du måste gå tillbaka igen och igen för att bli bättre och lära dig. Det kan du överföra rakt av till företagande. Det kommer stunder då du inte har någon motivation. Då behöver du disciplin. Du fortsätter. Du tror på dig själv. Det är vägen framåt.”
Henoch Förster, grundare och vd, Bolzplatzkind
En fintech från brevlådan
Historien om hur Bolzplatzkind flyttade sitt företagskonto till Vivid är, som Förster berättar den, ”ett riktigt 90-talsdrag”. Ett fysiskt brev kom med posten: papper, kuvert, hela köret. Han öppnade det i tron att det var skräppost och såg ett erbjudande om en registreringsbonus på 100 €. ”Hundra euro tar jag gärna, dem kan jag använda”, tänkte han. Kort därefter öppnade han kontot i mobilen.
Det som fick honom att stanna var produkten. ”Appen är modern, digital, snabb, otroligt snabb. Det känns som om Vivid redan visste, från en skärm till nästa, vart jag var på väg. Upplägget är tydligt. Det är viktigt för mig: jag vill ha det enkelt och okomplicerat. Det klarar Vivid, och därför började jag och därför har jag stannat.”
Än så länge använder han bara företagskontot. Han har inte grävt i Bokföring eller Deklaration ännu, men han är öppen för att växa in i dem. Om Bolzplatzkind en dag öppnar en fysisk butik kan han tänka sig att använda Vivids kassasystem också. Och vad vill han förbättra? ”Personligen har jag inga förslag för Vivid-appen, för jag är verkligen nöjd med den.”
”Med de klassiska bankerna som alla känner till var jag ärligt talat inte nöjd. De är dammiga och krångliga. Vivid är snabbt, okomplicerat och modernt. Därför är jag där.”
Henoch Förster, grundare och vd, Bolzplatzkind
Kontrasten som övertygade honom känner alla igen som har försökt göra affärer med en traditionell bank. ”Med de klassiska bankerna som alla känner till var jag ärligt talat inte riktigt nöjd. De är dammiga. De är krångliga. Jag vill ha det snabbt, okomplicerat och modernt. Jag gillar unga, fräscha företag som hänger med i tiden, inte sådana som fortfarande sitter fast på 90-talet. Bortsett från brevmarknadsföringen, den var bra.”
Nyttan i vardagen är konkret. Bolzplatzkind kör ibland blixtrea direkt på Instagram, vid sidan av den vanliga butiken. ”Jag skickar mitt IBAN till kunden, kunden för över beloppet och pengarna finns snabbt på Vivid-kontot. Så jag kan skicka paketet samma dag. Det hjälper butiken.” För ett märke som kör blixtrea på Instagram en lördagseftermiddag är det hur snabbt pengarna kommer in som avgör om paketet skickas i dag eller på måndag.
Tillbaka till rötterna
Uppe på mammans vind är kartongerna borta nu. Bolzplatzkind har ett eget huvudkontor, ett eget lager och ett eget team. Men Förster kommer tillbaka hit när han vill minnas. ”Jag blir förvånad över hur mycket plats det finns, för då var det fullt. Bara fullt av kartonger, dussintals. Jag kämpade mig igenom, packade paketen och bar dem femhundra meter till posten. En del var staplade tio i höjd, ibland ramlade de omkull. Att komma tillbaka är galet. Jag känner fortfarande doften. Minnena kommer tillbaka. Jag får gåshud.”
Tio år från ett ord en regnig söndag till en logga som folk tatuerar in på huden. Bollen missar fortfarande målet. Med flit.
