Sockerfritt från grunden: så byggde Alexandra Pocol upp Simply Keto

När Alexandra Pocol öppnade dörrarna till sitt kafé i Berlin var de första gästerna som åt ketogen kost de enda hon någonsin hade träffat i verkliga livet som gjorde det. ”Vi var totala utomjordingar”, säger hon. ”Annars trodde alla att jag var galen.” Det fanns då nästan inget liknande i Tyskland. Ett decennium senare har kaféet blivit Simply Keto: ett självfinansierat onlineföretag med omkring trettio personer, ett sjuttiotal egna produkter och en gemenskap som reser genom landet för att köpa sockerfri tårta.

Det är en sådan berättelse som Vivid gillar att berätta. En företagare som inte kunde låta bli att bygga, som lärde sig att släppa taget för att kunna växa och som, i det allra mest osäkra ögonblicket, upptäckte att det finansiella verktyg hon nästan av en slump hade valt var det som fortfarande stod kvar.

Den omvända

Alexandra Pocol tänkte inte från början sälja keto. Hon var, enligt egen utsago, raka motsatsen till en anhängare. ”Jag var vegan och åt mycket kolhydrater på den tiden, och jag trodde att fett generellt var dåligt och att kolhydrater var otroligt viktiga”, säger hon. Vändningen kom genom hennes dåvarande partner, en företagare utan tid att tänka på mat, som en dag kom hem och meddelade att han skulle sluta helt med kolhydrater, och sedan åt samma fem saker varje dag. Hon var orolig för att han skadade sig själv och började läsa på, och satte varje vecka ihop ett informationsblad som han kunde läsa på helgerna: vad är keto, varför är det bra, vad kan gå fel.

Efter tre veckors egen research hände något. ”Det lät som lösningen på alla mina problem”, säger hon: energidippen på eftermiddagen, det svaga immunförsvaret och allergierna som hon helt enkelt hade utgått från var normala för någon som var ”superhälsosam”. Tre månaders informationsblad senare testade hon själv. Resultaten kom snabbt och var personliga. Allergierna försvann, eftermiddagsluren behövdes inte längre, och sömnen och matsmältningen blev bättre. När hennes pappa också ändrade sin kost gick han ner i vikt på ett sätt han aldrig tidigare hade lyckats med och behövde, säger hon, inte längre sin astmaspray eller sin diabetesmedicin.

Det var ögonblicket då veganen blev grundare. ”Jag tänkte: okej, wow, keto är svaret”, säger hon. ”Och sedan startade jag, väldigt spontant och väldigt impulsivt, med ett kafé, för jag ville göra något.”

Att sälja det omöjliga

Det hon ville ha var varken en klinik eller en föreläsning. Hon hade funderat på att bli kostrådgivare och avfärdat det. ”Jag ville visa folk att man kan äta tårta och sådant, bara utan socker”, säger hon. ”Att man kan äta hälsosamt utan att avstå från allt, för det är inte hållbart. För någon. Ingen vill avstå från allt i hela sitt liv.”

Kaféet var, säger hon, världens första renodlade ketobutik. Folk vallfärdade dit direkt från flygplatsen, och några hyrde rum på gatan intill bara för att kunna äta frukost där. Sedan började kunderna fråga efter mer: bakmixer och bakverk som de kunde äta hemma, eftersom de inte kunde komma från Hamburg varje vecka. Så Simply Keto blev en butik och inte bara ett kafé, och Pocol blev en enkvinnas produktionslinje. ”Vi är självfinansierade, vi har inget externt kapital”, säger hon. ”Jag bakade till kaféet på dagen, stod i kaféet hela dagen och bakade sedan till webbutiken på natten.” Tidigt på morgonen, före öppning, packade teamet, Robert, hon själv och två deltidsanställda, paketen.

Ambitionen var redan då större än ett bageri. I dag har företaget ett sjuttiotal egna produkter vid sidan av produkter från andra. ”Hos oss kan man få i stort sett allt”, säger hon. ”Det var målet från början: att vara en sorts marknadsplats för keto.”

Att lära sig släppa taget

Den svåraste lärdomen av tillväxten, säger Pocol, var att hon inte längre kunde göra allt själv. Hon minns hur hon gick in i produktionen på natten efter sitt eget arbete för att hjälpa till och dagen därpå såg att det inte hade gjort någon skillnad alls, ”en droppe i havet”. Nu har hon ansvar för omkring trettio personer och har gått från bakning, frakt, innehåll och receptutveckling till att leda företaget och marknadsföringen, medan resten allt oftare sköts utan henne.

”Utan att släppa taget, delegera och lämna över kan man inte växa, för jag kan helt enkelt inte göra allt som behövs”, säger hon. Den nyans hon framhåller är tidpunkten. I början, innan man kan skilja en stark rekrytering från en svag, håller man hårt i tyglarna. Lämnar man över för tidigt, till någon man är osäker på, kan det slå tillbaka på kvaliteten. Men när man väl hittar personer som är verkligt duktiga, och skillnaden, säger hon, märks snabbt, är det tvärtom. ”Då är det väldigt viktigt att snabbt ge dem mycket ansvar och inte detaljstyra dem. Bra medarbetare vill bära ansvar. De vill göra sitt jobb.”

Hennes närmaste exempel är Luisa, i dag företagets driftchef och, säger Pocol, hennes bästa vän, en vänskap som växte fram ur samarbetet och inte tvärtom. Luisa dök först upp som obetald volontär på en mässa, när Simply Keto inte hade råd med personal, och arbetade, minns Pocol, som en toppmedarbetare från första dagen. Det tog Pocol ett år att samla mod att fråga om hon ville börja. ”Luisa är min schweiziska armékniv. Hon gör allt”, säger hon. ”Jag kan sätta henne var som helst. Utan Luisa skulle jag ärligt talat vilja stänga hela stället.” Runt henne finns ett bredare team, bland annat Lea, som utvecklar varumärkets sockerfria, ketogena och glutenfria recept och innehållet som bär dem.

Luisa är min schweiziska armékniv. Hon gör allt. Utan Luisa skulle jag ärligt talat vilja stänga hela stället.

Alexandra Pocol, grundare, Simply Keto

Stresstestet

Att bygga ett företag med någon man älskar är, säger Pocol öppet, ett stresstest som inte alla relationer klarar. Hon har förlorat vänskaper på det. Hon skulle inte, säger hon, grunda ett företag med en partner igen. ”Man får aldrig en paus från varandra. Man arbetar tillsammans hela tiden, och sedan går man hem tillsammans också.” Och ändå är hon glad att hon gjorde det. Hennes tidigare affärspartner, Robert, har sedan dess lämnat företaget för att göra något annat med sitt liv, och de två är fortfarande vänner. Han hjälper henne fortfarande att hålla igång verksamheten. ”Vi skildes helt som vänner”, säger hon.

Den tyngsta stunden kom när Robert berättade att han ville sluta. ”Det var då jag verkligen trodde att jag skulle lägga ner alltihop, för jag ville aldrig göra det här utan honom”, säger hon. ”Jag grät varje kväll i flera veckor.” Det som fick henne att stanna var teamet. Luisa sa till henne att hon inte var ensam, och de trettio personerna runt henne, upptäckte hon, delade inte alls hennes rädsla. ”De hade fullt förtroende för mig”, säger hon. ”Jag hade byggt en liten bubbla här, med människor jag verkligen tycker om. Det är faktiskt lite som en familj. Och därför är det helt enkelt inte aktuellt att ge upp.”

Hennes råd till den som är frestad att starta ett företag med vänner är varken en varning eller en hejarramsa. Välj mycket noga, säger hon, och fundera i förväg på om personen klarar konflikter, för konflikter kommer alltid. De relationer som går sönder av dem, menar hon, var förmodligen inte de som var värda att behålla. ”Det är i princip en snabbspolningsknapp. Den visar snabbare vem som verkligen passar och vem som inte gör det.” När det gäller själva konflikterna är hennes metod enkel: lugna ner dig själv först, sov på saken och ta sedan upp den på ett konstruktivt sätt. ”Svälj det inte. Allt som sväljs blir ett mycket större drama senare.”

Det ingen varnar dig för

Under de tre första åren hade Pocol ingen semester alls och arbetade sex eller sju dagar i veckan. Den största överraskningen under hela resan, säger hon, var helt enkelt hur mycket arbete det skulle bli, något hon hade hört talas om och, som de flesta förstagångsgrundare, i tysthet antagit inte gällde henne. ”Jag hade ofta hört att man inte ska starta ett företag bara för sakens skull”, säger hon, ”utan bara om man inte kan låta bli, om man absolut måste. Det skriver jag under på till hundra procent i dag.”

Hon romantiserar det inte och varnar andra för att göra det. Skillnaden mellan ett passionsprojekt och ett företag, säger hon, är att man inte längre kan göra det bara när man har lust. ”Det är som ett barn. Det behöver omsorg när det behöver omsorg, inte när man har lust.”

Ett företag är som ett barn. Det behöver omsorg när det behöver omsorg, inte när man har lust.

Alexandra Pocol, grundare, Simply Keto

Hon stängde kaféet under coronapandemin, när webbutiken växte så snabbt att den fysiska verksamheten hade blivit ett splittrat fokus. Det var ett svårt beslut, och kommersiellt det rätta. Tillväxten har varit obeveklig: under de första sex åren, säger hon, fördubblades företaget varje år, med sociala medier som en viktig motor och, under en period, en ny produkt ungefär varannan vecka. I dag håller det till i en samling tegelbyggnader på en ö i Berlin, en miljö som Pocol fick syn på från cykeln och vägrade släppa.

Kontot som fortfarande stod kvar

Pocol är, enligt egen utsago, ingen som tycker om ”bankgrejer”. Vivid ändrade på det. ”Det är så välstrukturerat att man väldigt snabbt förstår hela sitt kassaflöde”, säger hon. ”Man kan tagga allt snyggt, och då ser man verkligen vart pengarna går, vad som kommer härnäst och vad som fortfarande är utestående.” För ett självfinansierat företag som alltid har drivits med snäv budget är den tydligheten inte kosmetisk. Det är så hon håller koll på likviditeten, planerar framåt och ser var hon kan spara.

Det som övertygade henne var mindre en enskild funktion än upplevelsen av att använda den. Appen gjorde en syssla hon alltid hade undvikit till något hon aktivt ville öppna, och för en företagare som driver en slimmad verksamhet på egen hand ger den vanan utdelning i den enklaste valuta som finns: hon vet alltid hur läget är.

Hon är så pass övertygad att hennes framtidsplaner inkluderar den. Om hon någon gång öppnar en ny butik, och ett popupkafé är fortfarande, medger hon, ett hjärteprojekt, skulle hon utan att tveka använda Vivids betalsystem. ”Jag är supernöjd med appen”, säger hon. ”Jag kan inte föreställa mig att det skulle vara något annat än lika bra.”

För en kvinna som en gång trodde att fett var fienden och byggde ett företag på att ändra uppfattning kanske det är den mest passande rekommendationen av alla: ett verktyg som hon inte planerade att bli beroende av, valt på instinkt, som visade sig vara precis vad verksamheten behövde när allt annat hade stannat.